Eftersom jag inte varit inblandad i några diskussioner om hur vi hanterar återvändande IS-krigare så har jag inte heller hela bakgrunden till den nyhet som far som en löpeld över landet (här finns ursprungsinslaget). Men några saker vet jag säkert:
- Det finns inga jobb reserverade till fd IS-krigare, inte heller finns någon särskild prioriterad kö i kommunen som gör att de skulle få företräde till annat. Hela idén om att IS-krigare skulle ha förtur till jobb är befängd, men jag har inte heller hört någon säga något sådant (i intervjun med SVT Tvärsnytt som är ursprungskällan till ”nyheten” säger Rasmus Persson ingenting om att Örebro kommun ska skapa jobb åt IS-krigare, ändå är det den vinkel som kablas ut).
- Alla invånare behandlas lika, vare sig kommun eller landsting/region bedömer människor utifrån vad som orsakat exemplevis psykiska problem. Vi utgår från behov.
- Att delta i strid i andra länder är, tyvärr, inte olagligt enligt svensk lag. Men däremot är det brottsligt att mörda och delta i exempelvis massakrer på civila, och andra folkmordsliknande brott. Och de som deltagit i sådant ska självklart dömas enligt svensk och internationell lag. Kommunen har ingen roll i att döma brottslingar eller straffa dem, det är rättssystemet som sköter det.
- Kommunledningen har aldrig diskuterat att skapa särskilda jobb åt fd IS-krigare, vi lägger vår kraft på att hindra att social oro uppstår och att fler förleds att delta i krig och brottsliga handlingar utomlands. Den viktigaste uppgiften är självklart att få stopp på IS härjningar och att se till så att inga fler örebroare rekryteras till vare sig strider eller stöd till IS.
Om man nu vill fundera vidare kring dessa är det väl några ytterligare frågor som väcks:
Bör man inte sträva efter återanpassning av människor som begått brottsliga eller avskyvärda handlingar?
Jo, det bör man självklart göra. Jag förespråkar en human kriminalpolitik som strävar efter att minska brottsligheten och minska lidandet genom att ge människor en chans att återanpassas. Men samtidigt ska brott straffas. Det är därför det är så klokt att ständigt påpeka att vi både ska bekämpa brott och bekämpa brottens orsaker (”tough on crime and on the causes of crime” som Tony Blair myntade). Strävan efter att straffas OCH återanpassa bör ju i så fall gälla alla, oavsett om man gjort inbrott, knarkat, krigat för vidriga terrorgrupper, deltagit i nazistisk terror eller deltagit i kriminella MC-gäng. Jag har dock svårt att se varför de som deltagit i strider för IS eller liknande terrorband skulle vara viktigare att återanpassa än andra brottslingar (jag anser att det bör vara ett brott att delta i IS verksamhet, men idag är det bara de dåd man utfört som skulle kunna bestraffas).
Hur kan man bäst förebygga att unga (och äldre) begår brott och vidriga handlingar?
Det är tusenkronorsfrågan. Att påstå att man har enkla svar på den är att ljuga. Det vi vet är dock att brottsligheten ökar vid social oron, när känslan av utanförskap ökar, när arbetslösheten är hög eller ökar, när skolresultaten försämras, när fattigdomen sprider sig. Allt detta motverkar vi genom att skapa jobb, förbättra skolan och mycket annat. Men det tar tid. Vi ska vara stolta över att beroendet av försörjningsstöd (socialbidrag) i Örebro minskat tack vare aktiva insatser från kommunen och vi ska glädjas åt att barnfattigdomen faktiskt minskat i Örebro. Men likväl ökar den sociala oron i många delar av Örebro. Och då ökar också problemen med brottslighet, extremism och oro. Så samtidigt som vi jobbar långsiktigt mot brottens orsaker får vi inte tveka inför att använda hårda tag mot brottsligheten och de som begår brott och tydligt visa alla andra att det finns alternativ till brott och utanförskap. Det är ett gemensamt ansvar för offentliga aktörer, företag, föreningar, likväl för oss som individer.
Den som i oförsonlighet kastar första stenen mot dem som begått brott bör fundera på hur man bidragit till att på sikt minska brottsligheten och dess orsaker. Men samtidigt måste vi som vill försöka förstå vad brottsligheten beror på inse att det långsiktiga arbetet mot brottens orsaker inte är någon som helst tröst för dem som drabbas av våld, stölder eller övergrepp.